tisdag 19 maj 2009

No-digging - täck med tidningar i stället


I mitt köksfönster står några lovande plantor av squasch, gurka, broccoli, vitkål, savoykål och rödkål. Tyvärr har jag ingenstans att sätta dem.

Som ni har läst tidigare, är odlingsjorden på vårt nya ställe helt inflätad av svårartade, fleråriga ogräs. Det riktiga grönsakslandet är nu täckt av 90 kvadratmeter svart täckväv, som förhoppningsvis ska kväva ogräsen.
Tills vidare odlar jag lite potatis, lök och annat i en upphöjd blomrabatt. Men den räcker ju inte till kål och squasch.
Nöden är uppfinningarnas moder. Jag har ju tidigare predikat om hur utmärkt effektivt det är att täcka jorden med gamla tidningar.
Det är bara att lägga ut dem på gräsmattan, tidigt på våren innan gräset börjar växa. Efter ett par månader har du en finfin odlingsbädd där du kan sätta kraftiga växter som squasch och broccoli.
Radhus-Anna vittnar om att taktiken fungerar alldeles utmärkt. Men hon startade tidigt i april och utgick från en välskött gräsmatta.
Jag bredde ut ett gäng gamla tidningar över en gammal kompostlimpa, som numera är övervuxen av diverse ogräs, dock inte fullt så svårartade som i själva grönsakslandet.
Planen är att köra ner squasch-, gurk- och kålplantor rätt igenom tidningspapperet om några dagar. Vi får se hur det funkar, jag ska hålla er underrättade.

söndag 10 maj 2009

Inger berättar om gården


Det här är Inger. Hon har bott på stället vid sjön i 36 år. Det är mindre än två år sedan hon flyttade. Då hade hennes man precis dött. Det är svårt att upprätthålla ett så här stort ställe om man är ensam och gammal.

Inger har varit husfru på hotell Waldorf Astoria och hos familjen Vanderbilt, en rik industrifamilj i New York

Hon har också varit föreståndare på flera stora institutioner i Sverige. När hon var i fyrtiofemårsåldern gifte hon sig med en ingenjör, som var änkling och hade bott i Wien i större delen av sitt vuxna liv.

De hade båda sett världen, de hade den ro som krävs för att kunna trivas här djupt inne i skogen. Inger odlade alla grönsaker som de behövde. Rödbetor, morötter, potatis, kålrötter och konserverade svamp lagrade hon i den fina matkällaren, som hon svavlade och kalkade varje år.


Gäddor fångade hon med en stor sump, som hon gillrade med en fläskbit.

Kräftorna lockade de med särskilda stenar vid strandkanten.

Inger och hennes man avsade sig all sophämtning. De sorterade, brände och komposterade avfallet.

Hon gick på kurs hos antroposoferna för att lära sig kompostera efter konstens alla regler. (Säga vad man vill om antroposofer, men kompostera kan de.)

Hennes anläggning för hushållsavfall står kvar i skogsbrynet. Det är fyra pallkragar på hög, med ståltrådsgaller i botten och på toppen. Bredvid står en spann med kalk, som man ska använda om komposten börjar lukta på sommaren, och en spann med jord och djurgödsel, som ska sätta fart på de biologiska processerna.

De avlånga, upphöjda limporna på det skuggiga stället visade sig vara Ingers trädgårdskomposter. Man lägger avfallet i en lång rad, och gräver om lite då och då, förklarade hon. Just nu har det tyvärr kommit en del ogräs i limporna, men det ska vi nog kunna kväva.

Hon identifierade också alla äppelträden. Särskilt stolt var hon över Gyllenkroks Astrakan. De gör alltid succé som ugnsbakade, försäkrade hon. Det finns också ett vanligt Astrakan, två Åkerö och två Melonäpplen, som är en vintersort.

I ett av de övervuxna landen pekade hon ut något som hon kallar för ”lettisk vitlök”. Jag har aldrig hört talas om den tidigare, men jag spetsade kvällens nässelsoppa med lettisk vitlök och libsticka, och det blev mycket lyckat.

Inger berättade också att hon brukar ro över sjön emot den lilla staden, och på vintrarna körde hon spark över isen. På så sätt kan man nästan halvera gångsträckan.

Men den här gången kom hon cyklande. Det är nog uppåt en halvmil, för man måste cykla en ganska stor omväg.

Vi bjöd Inger på matjessill, gräddfil, potatis och färsk gräslök från trädgården. Och till dessert fick hon rabarberkompott, på alldeles nyplockade rabarber. Som ett minne av stället vid sjön fick hon med sig en bukett: med gullvivor, skogsvioler, vitsippor och förgätmigejer.

Det finns liljekonvaljer, gulsippor och blåsippor också, men dem plockar vi inte.

Hoppas att vi snart får se Inger igen.

tisdag 5 maj 2009

Alla ogräs ska dö


Vi tillträdde nya gården i torsdags. Jag befinner mig fortfarande i ett tillstånd av overklighet. Det här stället ligger mycket nära paradiset. Lommen ropade i den lilla skogstjärnen och spillkråkan flög i skogen. Svartvita flugsnappare for mellan de knoppande äppelträden och på ängen växte blåsippor och violer.

Men det fanns en stor besvikelse. Grönsakslanden, som en ambitiös människa lagt ner tre och ett halvt decennium på att arbeta upp (och andra ambitiösa människor kanske ett århundrade före henne) har de senaste två, tre åren förfallit fullständigt.

Den dåliga nyheten är att hela landen nu är en enda härva av svårartade, fleråriga ogräs: kvickrot, kirskål, tussilago, mynta, nässslor, japanska lyktor ...

Den goda nyheten är att jorden under ogräsen ser helt fantastisk ut: svart och fet.

Men vad hjälper det. Det närmaste året är det helt omöjligt att odla någonting på de här landen.

Vi köpte 90 kvadratmeter svart täckduk och täckte över delar av grönsakslanden. (Ja, stället är gigantiskt, det finns säkert 90 kvadratmeter ytterligare köksträdgård som täckduken inte räckte till.)

Sedan körde jag provisoriska odlingar i en blomsterrabatt framför huset: en upphöjd och muromgärdad historia i vindskyddat söderläge. Det kommer att bli torrt i den här upphöjda rabatten, så man måste vattna. Men i huset ingår en fiffig anläggning med en motor som drar upp sjövatten. Man sätter bara på motorn och sedan sprutar man med en stor slang. Känns otroligt lyxigt för mig som är van att bära vatten i spänner från en älv.

Jag satte potatis, mangold, bondbönor, sockerärtor, rädisor, palsternackor, sallad och jordärtskockor. Dessutom planterade jag ut rotsellerin som jag har förodlat sedan i februari.

Ni som har följt bloggen känner till alla mina planer för fyra olika skiften, som fyller diverse krav på växtföljd med avseende på växtsjukdomar, näringsbehov och jordens bearbetning.

Alla dessa planer gick om intet. För att travestera Shakespeare: så gick beslutsamhetens friska hy i verklighetens kranka blekhet över.

Men det kommer att bli så bra, när täckduken har gjort sitt jobb och de 90 kvadratmetrarna blir ogräsfria.

I kväll försådde jag också squasch, gurka och kål: rödkål, vitkål, savoykål och broccoli. Inte för att jag vet var jag ska hitta en ogräsfri plätt och sätta dem om några veckor, men jag finner nog någon lösning.

Hur artar sig era odlingar? Lyckas ni döda det fleråriga ogräset? Vilka är era bästa metoder?