Kalhygge ska bli nationalpark

Jag pillar ner ekollon i pop-up-krukorna och drömmer om en ekskog. Ekollonen har jag samlat ihop under ett antal gammelekar från olika håll i landskapet. Möjligen är det olagligt. Finns det inte någon passus i Västgötalagen som hänger kvar, om att ens svin inte får äta upp andras ollon?

Nå, jag tror inte att kommunen som äger ekarna hade för avsikt att föda sina svin med dessa 147 ekollon. Men om vi har tur kommer det snart att spira små ekplantor. Dem ska jag i så fall peta ner på kalhyggena. Och då kommer den före detta granplantagen från sextiotalet ersättas med en ädellövskog, ganska lik den som fanns här i landskapet innan människans jordbruk tog över naturen.

Funderar nu på hur man ska kunna sätta ekplantorna ihop med taggiga rosenbuskar, så att älg och rådjur inte äter upp dem. Någon som har tips?

"Tror ni på reinkarnation, eller?" frågade en kompis. Han syftade på ekars långa utvecklingstid. Det kommer att ta minst 25 år innan de ser hyfsat trädaktiga ut, och 120 år innan virket är klart för avverkning. Men då kommer hackspettar och insekter att trivas desto bättre.

Staten kanske köper in marken för att göra nationalpark. Om staten resonerade lite mer långsiktigt kunde den köpa in billiga kalhyggen redan nu, och göra hundraåriga naturbruksplaner. Det skulle spara pengar åt skattebetalarna.

Men så fungerar inte staten. I veckan träffade jag en dam som är rådgivare åt utrikesministern. Hon avslöjade att hon inte kan förklara någonting för ministern om konsekvenserna ligger längre fram i tiden än nästa val. Politiker har ett instinktivt filter mot allt som är mera långsiktigt, sa damen.

En läsare har frågat vad man ska göra i grönsakslandet just nu. Svaret är äta. September är en generös månad som nästan inte kräver någonting i arbetsinsatser, men erbjuder desto mer i skörd.

(Men just den läsaren som frågade tycker jag ska ta en stor röjlie och hugga ner sina snår av nässlor och vildhallon, alternativt skyddskläder och stora handskar och rycka upp dem för hand.)

Den här helgen har jag ätit de sista Amandinepotatiserna, gräslök, koriander, blandad grönsallad, haricots verts och italienska spritbönor. De senare bönorna är godast, sensationellt goda, faktiskt.

Jag är även mycket nöjd med den goda Amandinepotatis. Men salladsmixen är sådär, nästa år ska jag göra min egen mix av tre, fyra olika sorter.

Har kikat under gräsklipptäcket på rotsellerin. Den artar sig fint, men ska få några veckor till. Om några veckor ska jag även börja äta på jordärtskockorna.

Och i slutet av oktober är det dags att börja gräva upp det nya landet. Där kommer det att bli många fler grönsaker att skriva om än årets knappa skörd.

Och nej, jag tror inte på reinkarnation. Men däremot på långsiktigt tänkande.

Sprit och plommon

Tack, Husmoderns, för det fina receptet på plommon i konjak, som jag hittade via Kinna.

Än så länge får mina inläggningar och konserver plats i kylskåpet. Jag har kokat vinbärssylt och gjort rårörda lingon. Men snart är det dags att salta in svamp och syra vitkål och andra grönsaker. Då är det dags att ta i bruk den fina jordkällaren.

Jag ser för mitt inre hur de färgglada burkarna ska stå i prydliga rader på hyllorna.

De senaste helgerna har jag ägnat mig åt att sopa, skura, svavla och kalka källaren. När man vitkalkar stenväggarna blir det väldigt fint, nästan som som i en kyrka. Tyvärr tog kalken slut efter knappt halva källaren, så jag måste fortsätta nästa helg.

Svavlar gör man för att ta död på skadliga mikroorganismer. Vi köpte svavel i en färgaffär och lade det i en burk som vi satte i grillen. Sen bommade vi för ventiler och alla öppningar och tuttade på. Några dagar senare öppnade vi, vädrade ut lukten av ruttna ägg och började vitkalka väggarna.