Inger berättar om gården

Det här är Inger. Hon har bott på stället vid sjön i 36 år. Det är mindre än två år sedan hon flyttade. Då hade hennes man precis dött. Det är svårt att upprätthålla ett så här stort ställe om man är ensam och gammal.

Inger har varit husfru på hotell Waldorf Astoria och hos familjen Vanderbilt, en rik industrifamilj i New York

Hon har också varit föreståndare på flera stora institutioner i Sverige. När hon var i fyrtiofemårsåldern gifte hon sig med en ingenjör, som var änkling och hade bott i Wien i större delen av sitt vuxna liv.

De hade båda sett världen, de hade den ro som krävs för att kunna trivas här djupt inne i skogen. Inger odlade alla grönsaker som de behövde. Rödbetor, morötter, potatis, kålrötter och konserverade svamp lagrade hon i den fina matkällaren, som hon svavlade och kalkade varje år.

Gäddor fångade hon med en stor sump, som hon gillrade med en fläskbit.

Kräftorna lockade de med särskilda stenar vid strandkanten.

Inger och hennes man avsade sig all sophämtning. De sorterade, brände och komposterade avfallet.

Hon gick på kurs hos antroposoferna för att lära sig kompostera efter konstens alla regler. (Säga vad man vill om antroposofer, men kompostera kan de.)

Hennes anläggning för hushållsavfall står kvar i skogsbrynet. Det är fyra pallkragar på hög, med ståltrådsgaller i botten och på toppen. Bredvid står en spann med kalk, som man ska använda om komposten börjar lukta på sommaren, och en spann med jord och djurgödsel, som ska sätta fart på de biologiska processerna.

De avlånga, upphöjda limporna på det skuggiga stället visade sig vara Ingers trädgårdskomposter. Man lägger avfallet i en lång rad, och gräver om lite då och då, förklarade hon. Just nu har det tyvärr kommit en del ogräs i limporna, men det ska vi nog kunna kväva.

Hon identifierade också alla äppelträden. Särskilt stolt var hon över Gyllenkroks Astrakan. De gör alltid succé som ugnsbakade, försäkrade hon. Det finns också ett vanligt Astrakan, två Åkerö och två Melonäpplen, som är en vintersort.

I ett av de övervuxna landen pekade hon ut något som hon kallar för ”lettisk vitlök”. Jag har aldrig hört talas om den tidigare, men jag spetsade kvällens nässelsoppa med lettisk vitlök och libsticka, och det blev mycket lyckat.

Inger berättade också att hon brukar ro över sjön emot den lilla staden, och på vintrarna körde hon spark över isen. På så sätt kan man nästan halvera gångsträckan.

Men den här gången kom hon cyklande. Det är nog uppåt en halvmil, för man måste cykla en ganska stor omväg.

Vi bjöd Inger på matjessill, gräddfil, potatis och färsk gräslök från trädgården. Och till dessert fick hon rabarberkompott, på alldeles nyplockade rabarber. Som ett minne av stället vid sjön fick hon med sig en bukett: med gullvivor, skogsvioler, vitsippor och förgätmigejer.

Det finns liljekonvaljer, gulsippor och blåsippor också, men dem plockar vi inte.

Hoppas att vi snart får se Inger igen.