"När gäddorna slår ut i vikens vass och solen går ner bakom Sjögrens dass, ja, då är det våååååååår ..." heter det i snapsvisan.
Sjögrens dass existerar i verkligheten. Vi byggde ett på torpet och har använt det under fyra säsonger, med benäget tillstånd från kommunen.
Det går ut på att avföringen, eller fekalierna som det heter med en mera klinisk term, sakta ska kompostera i ett stort kärl med träströ. Först använder man den ena dassholken i ett år, sedan byter man till den andra. Under det andra året förvandlas fekalierna under holk nummer ett till ett luktfritt, jordliknande pulver.
Enligt teorin.
Jag har ju haft mina skräckvisioner, och de har intensifierats nu när vi ska sälja torpet.
Eftersom vi är ett litet hushåll på två personer och bara vistas på torpet max två månader om året sammanlagt, använde vi varje holk två år i taget.
Men nu efter fyra år var det alltså oåterkalleligt; kärl nummer ett måste tömmas. Sanningens minut närmade sig: hade det verkligen bildats ett luktfritt pulver, eller måste jag försöka dölja drivor med okomposterad avföring någonstans på den pyttelilla tomten?
Till min stora lättnad kan jag meddela att Sjögrens dass fungerar perfekt - helt enligt marknadsföringen. Det tog bara några minuter att skotta upp två skottkärror med det verkligen mycket luktfria pulvret (som strö, fast lite brunare). På ytterligare några minuter grävde jag upp två diken i hallon- och vinbärslandet där jag begravde våra före detta fekalier. Jag täckte ordentligt med jord och dessutom med lite gammal marktäckning i form av fjolårets ängshö.
Simsalabim! Borta!
Jag kan också vittna om att Sjögrens dass faktiskt knappast luktar något alls under tiden man använder det, så länge man inte utsätter ströbäddarna för allför mycket urin.
Man kan kissa lite, för lagom fuktighet underlättar komposteringen, men det får inte bli för mycket vätska. Därför måste en del urin separeras, antingen med en modern insats eller med en gammal vanlig potta eller kissande ute i trädgården.
Men jag rekommenderar att man spar så mycket urin som möjligt, spär ut den med nio tiondelar vatten och använder den till att gödsla. Antingen direkt i grönsakslandet (fast på jorden och inte direkt på det man man ska äta förstås) eller på gräsmattan, och så använder man sedan gräsklippet som gödsel.
Urin innehåller mycket höga halter av närsalter, särskilt kväve men också allt annat som en växt behöver. Men det är bra att inte äta för mycket salt om man ska gödsla med urin, för kan det bli för höga halter av klor som är giftigt för plantorna. För minimera smittorisken (som redan är liten) kan man också låta det gå en månad mellan gödsling och skörd.
Det går alltså få ett trevligt och komfortabelt utedass med en totalt ekologisk och miljövänlig lösning, för ganska lite pengar. Själva anordningen kostar mindre än två tusen, och en byggsats till hela huset kostar fyra tusen.
Vi målade vårt falurött med vita knutar på utsidan och himmelsblått på insidan (hälften zinkvitt och hälften ultramarinblått) och detta himmelsblåa dass med havsutsikt hör till det jag kommer att sakna allra mest när vi nu lämnar fiskartorpet på Västkusten.
Sjögrens dass existerar i verkligheten. Vi byggde ett på torpet och har använt det under fyra säsonger, med benäget tillstånd från kommunen.
Det går ut på att avföringen, eller fekalierna som det heter med en mera klinisk term, sakta ska kompostera i ett stort kärl med träströ. Först använder man den ena dassholken i ett år, sedan byter man till den andra. Under det andra året förvandlas fekalierna under holk nummer ett till ett luktfritt, jordliknande pulver.
Enligt teorin.
Jag har ju haft mina skräckvisioner, och de har intensifierats nu när vi ska sälja torpet.
Eftersom vi är ett litet hushåll på två personer och bara vistas på torpet max två månader om året sammanlagt, använde vi varje holk två år i taget.
Men nu efter fyra år var det alltså oåterkalleligt; kärl nummer ett måste tömmas. Sanningens minut närmade sig: hade det verkligen bildats ett luktfritt pulver, eller måste jag försöka dölja drivor med okomposterad avföring någonstans på den pyttelilla tomten?
Till min stora lättnad kan jag meddela att Sjögrens dass fungerar perfekt - helt enligt marknadsföringen. Det tog bara några minuter att skotta upp två skottkärror med det verkligen mycket luktfria pulvret (som strö, fast lite brunare). På ytterligare några minuter grävde jag upp två diken i hallon- och vinbärslandet där jag begravde våra före detta fekalier. Jag täckte ordentligt med jord och dessutom med lite gammal marktäckning i form av fjolårets ängshö.
Simsalabim! Borta!
Jag kan också vittna om att Sjögrens dass faktiskt knappast luktar något alls under tiden man använder det, så länge man inte utsätter ströbäddarna för allför mycket urin.
Man kan kissa lite, för lagom fuktighet underlättar komposteringen, men det får inte bli för mycket vätska. Därför måste en del urin separeras, antingen med en modern insats eller med en gammal vanlig potta eller kissande ute i trädgården.
Men jag rekommenderar att man spar så mycket urin som möjligt, spär ut den med nio tiondelar vatten och använder den till att gödsla. Antingen direkt i grönsakslandet (fast på jorden och inte direkt på det man man ska äta förstås) eller på gräsmattan, och så använder man sedan gräsklippet som gödsel.
Urin innehåller mycket höga halter av närsalter, särskilt kväve men också allt annat som en växt behöver. Men det är bra att inte äta för mycket salt om man ska gödsla med urin, för kan det bli för höga halter av klor som är giftigt för plantorna. För minimera smittorisken (som redan är liten) kan man också låta det gå en månad mellan gödsling och skörd.
Det går alltså få ett trevligt och komfortabelt utedass med en totalt ekologisk och miljövänlig lösning, för ganska lite pengar. Själva anordningen kostar mindre än två tusen, och en byggsats till hela huset kostar fyra tusen.
Vi målade vårt falurött med vita knutar på utsidan och himmelsblått på insidan (hälften zinkvitt och hälften ultramarinblått) och detta himmelsblåa dass med havsutsikt hör till det jag kommer att sakna allra mest när vi nu lämnar fiskartorpet på Västkusten.
3 kommentarer:
Fin bild på fint dass. Bra system. Vill bara lägga in en lätt protest mot användandet av mitt utsökt vackra efternamn. Jag vill ju inte gärna att det ska dras i den sk smutsen. Dasset i visan tillhörde Sjöblom och inte Sjögren. Men, men, all slags publicitet sägs ju vara bra för varumärket, så jag ska väl inte klaga, egentligen.
Men det riktiga dasset, som finns att köpa i byggsats, och som har visat sig fungera så förträffligt, heter verkligen Sjögren. Är konstruktören/ försäljaren en släktning, månne?
Oj, det får jag kolla upp. Det verkar vara en smart Sjögren som hittat på dasset. Dags att skriva om snapsvisan!
Skicka en kommentar